GINAxC om sitt scenuttryck: Mellan popmusik och performance art

En av de funderingar som verkar återkommande hos de som råkar skrolla förbi mig på sociala medier och ser ett kort videoklipp från någon av mina liveshower verkar vara: "Vad är det du gör egentligen?"

Det är faktiskt en bra fråga.

Det är nämligen inte så att jag försöker bli en traditionell popartist.

Åtminstone inte på det sätt som många föreställer sig.

GINAxC mitt i sin inituitiva performance art under Hörby Kulturkalas 2026

OLIKA KREATIVA UTTRYCK Musiken är egentligen inte helt ny för mig. Som tonåring deltog jag i talangtävlingar och blev under en period uppmärksammad av en producent med koppling till Melodifestivalen. För en stund såg det ut som att musiken kanske skulle bli min väg.

Men livet ville något annat.

Förutom några enstaka framträdanden genom åren tog jag ett långt uppehåll från musiken. Istället ägnade jag mig åt måleri, skrivande och andra kreativa uttryck. Jag blev konstnär. Jag blev författare. Jag utforskade berättelser, symbolik, känslor och till och med gatuteater under en period.

Idag är jag faktiskt ganska tacksam för den omvägen.

Jag tror att jag behövde den.

DEN SAMLADE ERFARENHETEN TAR ETT EGET UTTRYCK

När jag många år senare återvände till musiken gjorde jag det på mina egna villkor. Inte för att passa in i en färdig mall, utan för att ta reda på hur mitt eget uttryck egentligen ser ut.

Kanske är det därför mina liveframträdanden ofta hamnar någonstans mellan konsert och performance art.

Låtarna är fortfarande låtar. De har verser, refränger, beats och melodier. De fungerar på festivaler, klubbar och i hörlurar.

Men inom den ramen lämnar jag plats för något annat.

Jag lämnar plats för intuition.

Jag lämnar plats för spontanitet.

Jag lämnar plats för frågor.

Ibland innebär det att jag gör en robotdans under det instrumentala partiet i The Ugly Truth. Ibland innebär det att jag framför den talade bryggan i "My Darkness (Dorian Gray)" nästan som en teaterscen. Ibland innebär det att en gest, en pose eller en rörelse uppstår i stunden därför att den känns rätt i förhållande till texten, rytmen eller känslan.

Om jag sjunger "du" kanske jag pekar mot publiken.

Om jag sjunger något intimt kanske rörelsen också blir intim.

Inget av detta är noggrant koreograferat.

Avsikten är medveten.

Rörelsen är det ofta inte.

Den uppstår i mötet mellan musiken, kroppen och den känsla jag bär på just den dagen.

Därför blir heller inga två spelningar exakt likadana.

Har jag mycket energi blir uttrycket mer extrovert, lekfullt och publikt.

Har jag mindre energi blir det ofta mer introvert. Då bjuder jag inte in publiken till en fest lika mycket som till ett ögonblick. Nästan som om de får tjuvtitta på något som pågår inuti mig just där och då.

Båda versionerna är lika äkta.

GINAxC går från sårbarhet till styrka beroende på låt som framförs, omgivningens reaktioner och hennes inre kompass.

PUBLIKENS ROLL I SHOWEN

Jag påverkas också väldigt mycket av min omgivning.

Dagsljus lockar fram andra sidor än mörker.

En solig eftermiddag får mig nästan automatiskt att le mer. En sen kväll gör mig ofta mer mystisk. Det är inget jag bestämmer i förväg. Jag försöker snarare leva i synk med platsen, publiken, årstiden, tiden på dygnet och energin som finns i rummet.

Jag ser mig inte som en traditionell publikuppvärmare, även om jag lyckades med detta uppdrag som förshow till Martin Rolinski (BWO) och Tess Merkel (Alcazar) under Söderhamn Pride.

Ni kommer förmodligen aldrig att se mig hoppa upp och ner med armarna i luften och ropa åt publiken att skrika högre.

Det betyder inte att jag inte engagerar publiken.

Jag gör det bara på ett annat sätt.

Ibland genom rörelse.

Ibland genom känslor.

Ibland genom musiken.

Ibland genom tystnad.

Publiken är en del av det samtalet.

KOREOGRAFI - INTE EN OMÖJLIGHET NÄR ARTISTERIET HAR FÅTT MOGNA

Samtidigt har jag absolut inget emot koreografi.

Tvärtom har jag flera gånger funderat på att arbeta mer med koreograferade inslag.

Att improvisera och vara helt intuitiv under en hel spelning kräver enorm närvaro och koncentration. Det är faktiskt ganska mentalt krävande att hela tiden vara öppen för det som vill uppstå i stunden.

Om jag någon gång skulle turnera med exakt samma show kväll efter kväll är jag absolut öppen för att arbeta mer med koreografi och struktur.

Men just nu befinner jag mig fortfarande i en utforskande fas.

Jag vill upptäcka.

Jag vill undersöka.

Jag vill lyssna.

Just nu känns det viktigt att låta mitt undermedvetna vara medskapare i processen.

Jag vill se vad som händer när jag inte försöker kontrollera allting.

REAKTIONER OCH FEEDBACK FRÅN PUBLIKEN

På sätt och vis känns det som att publiken och jag gör den här resan tillsammans. Oavsett om de kan låtarna sedan tidigare eller hör dem för första gången blir de en del av utforskandet.

Vissa går därifrån och tänker:

"Fan vad coolt."

Andra kanske tänker:

"Vad håller hon egentligen på med?"

Och vet ni vad?

Jag är ganska bekväm med båda reaktionerna.

Det viktiga för mig är att det uppstår en reaktion.

Med tiden har jag lagt märke till något intressant.

Folk kommer nästan alltid fram efter spelningarna.

Ibland vid meet & greet.

Ibland när jag packar ihop.

Ibland genom ett privat meddelande eller en kommentar på sociala medier flera dagar senare.

Reaktionerna är olika.

Men det verkar nästan alltid vara något som stannar kvar hos dem.

Något de fortsätter att tänka på efter att spelningen är slut.

När jag fick Helsingborgspriset för Årets Musik beskrev juryn mitt uttryck som något som "stannar kvar långt efter sista tonen".

Kanske är det just det de menade.

ATT INTE INSPIRERAS AV NÅGONTING (MEDVETET...)

En annan sak som fascinerar mig är influenser.

Jag har aldrig medvetet försökt bli någon annan artist.

Istället för att fråga mig själv vem jag vill likna försöker jag förstå varför jag dras till vissa saker.

Varför dyker en viss textrad upp?

Varför känns just den melodin rätt?

Varför uppstår en viss rörelse under en spelning men inte en annan?

Varför känns en viss outfit självklar just den kvällen?

Självklart påverkas jag av saker.

Det gör vi alla.

Musik, filmer, böcker, människor, relationer, minnen och livserfarenheter lämnar spår inom oss.

Det som intresserar mig är att upptäcka de spåren snarare än att försöka imitera dem.

SAMMANFATTAT

På många sätt är hela mitt artisteri en form av performance art.

Inte för att det tar avstånd från popmusiken.

Utan för att det använder popmusiken som ett av flera verktyg för att utforska identitet, känslor, intuition och mänskliga erfarenheter i realtid.

Låtarna må vara inspelade.

Men framförandet lever.

Och det är där jag känner mig som mest hemma.